Mitt år i Nya Zeeland

På kvällen efter att vi hade kommit hem från lägret var det dags för det sista chapter meetinget innan vi alla åker hem. Det var väldigt tufft eftersom när vi fick våra certifikat skulle vi hålla ett litet tal till vår värdfamilj. Paul var där med mig och stod bredvid. Och jag började mitt tack tal och kom inte så långt innan jag började gråta och kunde inte prata längre. Jag brukar ju inte ens gråta. Så Paul gav mig en lång kram och pratade lite medans jag försökte sluta gråta :P . Jag var först ur också så sen var jag tvungen att sitta och lyssna på de andras tacktal och började gråta när dom började gråta. En liten trend som jag startade där ;)